Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt
Det är en sorlig berättelse i alla fall för mig. Ett ögonblick som förändrade allt var när jag fick ett samtal utav min kusin N som berättade att min morfar hade dött. Den reaktionen som jag fick då var ingenting jämfört med min reaktion när vi fick veta att han hade blivit mördad. Jag kommer ihåg hur jag började gråta och bara svarade nej, nej, nej och grät. Jag backade ut från köket och slog bakhuvudet mot väggen och sjunk sakta ner på golvet. Inga andra ord än nej, nej, nej kom ut från min mun. Min kusin bad mig att inte gråta, hur fan (ursäkta) kan man inte gråta? Du gråter ju själv tänkte jag. Min värld rasade samman och framför mig stod mormor och min lillasyster M och undrade vad som hade hänt. Jag kunde knappt få ut orden "deda har dött", jag fick upprepa mig att par gånger innan dem fattade vad det var jag sa. Irriterad som bara den blev jag. Och ännu värre irriterad blev jag när dem frågade "vilken deda" (deda betyder förresten morfar på serbiska). Är ni helt pantade tänkte jag men sa inget. Jag svarade argsint, gråtande VÅR DEDA! Då började dem fatta. Min syster fick samma reaktion som jag. Mormor gick och satte sig och fattade ingenting. Mycket mer av vad hon gjorde kommer jag inte ihåg. Mamma var inte hemma, hon hade varit och jobbat.
Min kusin hade ringt henne och bett henne stanna bilen innan hon kunde berätta vad som hade hänt. Hon svängde inom några grannar och gick in till dem när bomben släpptes. Vad som sades eller vad som hände vet jag inte. Kort därpå ringer det på dörren. In kommer en annanm granne till oss som skulle se efter oss här hemma innan mamma var kapabel att köra hem. Det blev många samtal fram och tillbaka hela dagen. Eller ärligt talat blev det många samtal dem dagarna tills vi flög ner för att gå på begravningen. Dem var dem längsta två och en halv timme i mitt liv. Den värsta flygresan jag varit med om. När vi kom dit möttes vi av nästa chock. Det såg ut som kriget i hela huset. Vad i hela friden har hänt här? Det funderar vi fortfarande på, vi pratar teorier och skit. Hur vi fick reda på att han blev mördad vet jag inte. Dem 2 veckorna vi var där var rena kaoset.
Begravningen var allt utom lugn och fridfull. Vi har en tradition att den döda ska ligga med öppen kista i huset i ett dygn så att alla som vill kan komma och säga förväl och lämna blommor, handdukar osv. Det var så mycket folk alla i svarta kläder, så många handdukar och så mycket blommor. Jag satt vid hans sida säkert 90% av tiden han låg där. I mitt sovrum. Jag höll i hans kalla, livlösa hand. Jag pussade honom på kinden och på pannan och det kanske inte är så fräscht men det var ändå min morfar. Han som skulle se min barn och se mig gifta mig. Inget av det kommer att gå för nu är han borta.
Vi vet vem som har gjort det, vi gör det. Men vi kan inget göra. För vår moster avstod från obduktion. Fan för henne. Men i dödsattestet (heter det så?) står det klart och tydligt att han har blivit mördad.
Vila i fred älskade fin du♥
Peace!
