" Den man älskar mest han dör"

När du får bråka, skrika, spy galla, vägra prata? Känner du dig stolt när du behandlar dina egna barn så? Känner du att du uppnår något när du gör så? Berätta gärna för jag fattar inte vad du får ut av detta?  Har du verkligen ALDRIG fel? ÄR det bara vi andra som hela tiden har fel?

Hur orkar du? Jag fattar inte var du får energin ifrån att hela tiden, varje dag konstant vara tjurig? Tycker du det är roligt att inte ha en fin relation till ditt barn? Du bråkar hellre och skriker? Allt för att man inte håller med dig i alla lägen? OCh säger man då att man ska skaffa ett jobb så man kan flytta till eget blir du ännu tjurigare och skriker än lite mer? Det måste finnas något typ utav behov för dig att ständigt vara tjurig?

Är det ungefär som när man tar den där goda morgon ciggen till det svarta kaffet? Smakar den negativa atmosfären lika gott som det? Eller smakar det kanske som en god kaka? Kan inte du berätta vad i ständiga bråk och tjurigheter som du längtar efter och behöver?

Vet du att ditt egna barn är rädd för att vakna och för att komma hem för att man inte vet vad du ska bli sur över varje gång, vet du det? Bryr du dig ens? Kanske spelar det ingen roll för du klarar ju dig så bra själv? Kanske vill du att man ska ha ångest varje dag för att man inte har gjort något/tillräckligt?

Inser du att du skadar relationen mer och mer för varje dag som går? Bryr du dig? Det kanske du inte gör, för du klarar ju dig så himla bra själv!

När ska du någon gång svälja stoltheten och inse att världen inte går under av att erkänna att man gjort fel? Men din stolthet kanske är viktigare än ditt barn?

Bryr du dig ens?

/ Din så kallade högra hand, när det passar dig.

Ja tyvär och det är så jäkla sorligt och se för ärligt talat så tror jag inte hon är en ond person. Men hon tänker inte efter vad hon gör och vad hon säger, dessutom så ljuger hon för sig själv. Hon behöver helt enkelt hjälp men hon vägrar.



Vet vem?

Det är en sorlig berättelse i alla fall för mig. Ett ögonblick som förändrade allt var när jag fick ett samtal utav min kusin N som berättade att min morfar hade dött. Den reaktionen som jag fick då var ingenting jämfört med min reaktion när vi fick veta att han hade blivit mördad. Jag kommer ihåg hur jag började gråta och bara svarade nej, nej, nej och grät. Jag backade ut från köket och slog bakhuvudet mot väggen och sjunk sakta ner på golvet. Inga andra ord än nej, nej, nej kom ut från min mun. Min kusin bad mig att inte gråta, hur fan (ursäkta) kan man inte gråta? Du gråter ju själv tänkte jag. Min värld rasade samman och framför mig stod mormor och min lillasyster M och undrade vad som hade hänt. Jag kunde knappt få ut orden "deda har dött", jag fick upprepa mig att par gånger innan dem fattade vad det var jag sa. Irriterad som bara den blev jag. Och ännu värre irriterad blev jag när dem frågade "vilken deda" (deda betyder förresten morfar på serbiska). Är ni helt pantade tänkte jag men sa inget. Jag svarade argsint, gråtande VÅR DEDA! Då började dem fatta. Min syster fick samma reaktion som jag. Mormor gick och satte sig och fattade ingenting. Mycket mer av vad hon gjorde kommer jag inte ihåg. Mamma var inte hemma, hon hade varit och jobbat.

Min kusin hade ringt henne och bett henne stanna bilen innan hon kunde berätta vad som hade hänt. Hon svängde inom några grannar och gick in till dem när bomben släpptes. Vad som sades eller vad som hände vet jag inte. Kort därpå ringer det på dörren. In kommer en annanm granne till oss som skulle se efter oss här hemma innan mamma var kapabel att köra hem. Det blev många samtal fram och tillbaka hela dagen. Eller ärligt talat blev det många samtal dem dagarna tills vi flög ner för att gå på begravningen. Dem var dem längsta två och en halv timme i mitt liv. Den värsta flygresan jag varit med om. När vi kom dit möttes vi av nästa chock. Det såg ut som kriget i hela huset. Vad i hela friden har hänt här? Det funderar vi fortfarande på, vi pratar teorier och skit. Hur vi fick reda på att han blev mördad vet jag inte. Dem 2 veckorna vi var där var rena kaoset.

Begravningen var allt utom lugn och fridfull. Vi har en tradition att den döda ska ligga med öppen kista i huset i ett dygn så att alla som vill kan komma och säga förväl och lämna blommor, handdukar osv. Det var så mycket folk alla i svarta kläder, så många handdukar och så mycket blommor. Jag satt vid hans sida säkert 90% av tiden han låg där. I mitt sovrum. Jag höll i hans kalla, livlösa hand. Jag pussade honom på kinden och på pannan och det kanske inte är så fräscht men det var ändå min morfar. Han som skulle se min barn och se mig gifta mig. Inget av det kommer att gå för nu är han borta.

Vi vet vem som har gjort det, vi gör det. Men vi kan inget göra. För vår moster avstod från obduktion. Fan för henne. Men i dödsattestet (heter det så?) står det klart och tydligt att han har blivit mördad.

Vila i fred älskade fin du♥


Peace!

Min älskade morfar, han var min bästa vän! Ingen annan var som honom. Han var mannen i mitt liv, han var den som sa till mig att den som sårar mig är inte ens värd min lillfinger nagel. Han skyddade mig. Han älskade mig. Han förlät mig om jag sa eller gjorde något dumt och ogenomtänkt. Han blev inte sur som mamma skulle bli om man gjorde något. Han var en lugn och fin man. Han var bäst! Han jobbade och slet in i det sista även om han ekonomiskt sätt inte behövde det. Han var en supergubbe, hovslagare, snickare, han var fan ta mig en allt i allo gubbe. Kunde han inte laga något så såg han till att skaffa fram det helt nytt. Han var en djurvän, en pappa, en morfar, en ängel!

Han var inte alltid bäst, han gjorde mycket dumt när mamma var liten. Men det fick han betala för och han vaknade och insåg allt han hade förlorat. Han vann det tillbaka och vårdade det väl. Det öde han fick önskar jag inte min värsta fiende. För fan den dagen jag får tag på dig. Du som slutade min morfars liv på ett vedervärdigt sätt. Du som smutsade ner dina händer för pengar. Du som också sedan hade mage att utpressa efter att han hade lagts i marken och blivit övertäckt med jord. Du som jag hoppas får betala för det du gjort. Du som inte gjort det bara en gång utan TRE. Må råttor äta upp dig levande. Gud förbjude om jag ser dig någon gång. Gud förbjude....

Min Pavle♥


♥

Oj! Jag skulle göra så mycket då! Men först och främst se till att min häst får det bra! Skulle absolut inte sälja/ge henne till vem som! Sedan hade jag nog tömt kontot och levt jävel med vänner och familj. Pussat så mycket jag kunde på R och Fru häst. Fått henne att le en sista gång hade ju varit klockrent! Jag hade nog bett mormor göra en ghetto nigga pose och trakaserat min storasyster med snickersdiva reklamen. Tryck i mig en jävla massa hashbrowns från sleven, en kaffeslush på det hade ju inte suttit fel heller. Rökt en massa paket pall mall också iom att jag förmodligen inte kan genomföra GMU i himlen. Eller kanske skulle jag hamnat i helvetet. Vilken låt hade dem plågat mig med då? Förmodligen lalehs jävla ängel i rummet eller vad fan den nu hette. Svurit utav bara fan eftersom jag föddes för det. Det lutar mot helvetet eller vad säger ni?
Hade nog också bett folk jag som gjort mig så mycket ont dra så långt dem kan.

Summa kardemumma: Jag hade nog helt enkelt gjort all och inget.



Peace!

Väntar givetvis ikväll på mig för att få mat i deras något större magar! Ja alltså större än en människas. Om jag ska summera dagen kan jag väl bara göra det på ett sätt och det är  att säga att den var händelserik. Tur att man då har Fru häst och fröken ponny att åka till så man kan komma på andra tankar.

Vackra fru häst!


Söta fröken ponny!


Aa, men hejrårå!

Love is like the flu!

Åh vackra kärlek vad är du för något? Är du som dem säger i filmen The price of kissing like the flu? Jag fasade för denna fråga, så kan vi inte typ hoppa över den? Jag suger på att formulera mig, det har vi märkt på bland annant nationella proven i svenska. Men nu har denna dagen kommit då jag förväntas skriva en hel sida om vad kärlek är för mig. Tyvär kära läsare ni kommer inte att få ett långt inlägg.

Hur som haver. Kärlek är för mig när man är tillsammans med någon kanske gift eller bara sambo, låt oss inte glömma pojkvän/flickvän och särbo! Man är endast (med betoning på ENDAST) Tillsammans med en person och är trogna mot varandra. Man älskar varandra villkorslöst och ställer inte en massa jobbiga krav som jag tyvär mött på i dem flesta av mina misslyckade förhållande. Kärlek är inte att ringa någon gång då och då när man vill ligga med personen för att sedan kyssa personen hejdå och återkomma ett halvår senare. Dock är har jag nog lite dubbelmoral i det där med att man inte ska ställa några krav, för vill någon gifta sig med mig så ska det ske i snösstorps kyrka. Varför? Därför att den är så förbenat vacker och ända sen min storasyster gifte sig där så har jag alltid slagit fast att där ska jag också säga JA! För att inte göra detta till ett bröllops inlägg så vill jag fint avsluta med att säga följande: Kärlek kan vara jättevackert, men ack vad ont det kan göra!





Peace, love & understanding!

Jag: Boll.
Baby: Tuttar.
Jag: Haha vafan har tuttar med boll att göra.
Baby: Jag sa dig o du sa boll;) Dem har inget o göra med varandra;)
Baby: Men tuttar kallas som bollar ibland;)
Lång paus.....
Baby: Dog du?
Jag: Jag hade inget att skriva om det så sluta fuska!!!!!!!!!!!
Baby: Men skriv om tuttar då.

DÖH!

JAG FICK JOBBET!



Kram, godnatt, puss och allt vad man nu ska avsluta ett inlägg med!

Eftersom min syster fantastiska kids älskar tacos blir det mer än ofta det när dem kommer på besök. Har dock nu prövat tacogratäng ett par gånger hemma och är helt och hållet frälst! Det är så himla gott. Kidsen har dock inte smakat det än, det får bli någon annan gång.
Bjuder nästan aldrig på mat helt randomly men vid födelsedagar har det bjudits på smörgåstårta, min personliga favorit. Fast givetvis är det mamma som gör dem, ingen gör smörgåstårta som den kvinnan.

Mitt i allt matprat smyger det på sig ett minne när vi bjöd på kålpudding (dör vad gott det är) och syster säger att det där äter inte jag. Jag tappar hakan och frågar varför? Det är inte gott får jag till svar. Men hallåeller? Alla mumsar i sig vad dem har på tallrikarna och alla ÄLSKAR det! Så till sist ger sig syster och smakar and guess what? Hon gillar't!

Till efterrätt bjussas det gärna på mammas marängtårta eller om jag sticker ner till macken och köper slevens hashbrownies. (Det är inget skämt, dem heter så där!)



Smaklig måltid!

EFter klockan ett åker jag in till stan på jobb möte, känner mig risig som fan men om sexmånader tar jag studenten så då är det buy buy pengarna. Håll tummarna för mig!

Ännu en gammal bild på mig!


L8tr!

Nu har det åter igen för tredje gången hänt! Mamma har frågat om jag är gravid SERIÖST?!
Nej, nej och åter igen nej haha♥

Står på balkongen och röker:
En gnällig jag: Jag mår Illaa! Huhu;(
Mams: Har du ätit?
Jag: Ja!
Mams: Det kanske är något annat på gång?! ;P
Jag: Vadå? Att jag är gravid?
Mams: Ja?
Jag: NEJ!



Nighter's!