Mår du bättre nu eller?
När du får bråka, skrika, spy galla, vägra prata? Känner du dig stolt när du behandlar dina egna barn så? Känner du att du uppnår något när du gör så? Berätta gärna för jag fattar inte vad du får ut av detta? Har du verkligen ALDRIG fel? ÄR det bara vi andra som hela tiden har fel?
Hur orkar du? Jag fattar inte var du får energin ifrån att hela tiden, varje dag konstant vara tjurig? Tycker du det är roligt att inte ha en fin relation till ditt barn? Du bråkar hellre och skriker? Allt för att man inte håller med dig i alla lägen? OCh säger man då att man ska skaffa ett jobb så man kan flytta till eget blir du ännu tjurigare och skriker än lite mer? Det måste finnas något typ utav behov för dig att ständigt vara tjurig?
Är det ungefär som när man tar den där goda morgon ciggen till det svarta kaffet? Smakar den negativa atmosfären lika gott som det? Eller smakar det kanske som en god kaka? Kan inte du berätta vad i ständiga bråk och tjurigheter som du längtar efter och behöver?
Vet du att ditt egna barn är rädd för att vakna och för att komma hem för att man inte vet vad du ska bli sur över varje gång, vet du det? Bryr du dig ens? Kanske spelar det ingen roll för du klarar ju dig så bra själv? Kanske vill du att man ska ha ångest varje dag för att man inte har gjort något/tillräckligt?
Inser du att du skadar relationen mer och mer för varje dag som går? Bryr du dig? Det kanske du inte gör, för du klarar ju dig så himla bra själv!
När ska du någon gång svälja stoltheten och inse att världen inte går under av att erkänna att man gjort fel? Men din stolthet kanske är viktigare än ditt barn?
Bryr du dig ens?
/ Din så kallade högra hand, när det passar dig.
