" Den man älskar mest han dör"

Ja ni får nog skapa er en egen uppfattning av det, men presonligen skulle jag säga att jag är en tjej med mycket i bagaget. Jag vet inte var jag ska börja och varför jag skriver, känner att jag behöver skriva av mig och förväntar mig inget stöd. Jag kommer säkert av många som själv inte har upplevt/upplever det jag upplever betraktas som galen, eller som en tjej i min klass sa när jag gick iväg för att prata med någon: att jag helt enkelt slösar bort mitt liv för att prata ut om hur jag mår och vad jag utsetts för. Jag hoppas verkligen att denna tjej ALDRIG ska behöva uppleva allt jag har varit med om, för dom flesta har ingen aning och tro mig ni vill inte veta och dom flesta säger att dom förstår men det gör dom inte man måste vara med om det för att förstå. Jag kankse låter som ett hopplöst fall men jag hade hellre valt att min mamma gjorde abort den dagen mina syskon fick reda på att jag skulle födas och bad mamma göra det än leva som jag gör nu. Tjajet om aborten är inte det som förstör mig mer för var dag, utan sättet jag fått växa upp. Med en mamma som inte visste bättre än att uppfostra som hon själv blivit uppfostrad, med slag och ord. Jag har tappat räkningen på alla olika föremäl jag blivit slagen med, och jag vill inte att ni dömer min mamma. Hon visste inte bättre, hon har heller inte haft ett lätt liv som bortgift vid 17 -18 års ålder och dessutom föda några månader senare.

Det är som en förbannat tung ryggsäck man bär på, det är pina och pest. När man ser på alla bortskämda ungdomar så önskar man dom visste bättre, dom hatar sina föräldrar för att dom inte fick den saken eller dom inte fick den andra saken medans vi som är utsatta för våld får vara tysta och låtsas som ingenting, vi har inga föräldrar. Jag kan inte neka att min pappa har hjälpt mig men hur j*vla svårt ska det vara att visa lite känslor?