Nu var det ett tag sen...
Jag blogga! Jag tror jag håller på att gå in i väggen. Skolan är för mycket, jag ligger efter och de sätter en enorm press på en. Idag bröt jag ihop. Satt uppe till tre inatt. Mamma blev självklart riktigt arg för att jag helt enkelt inte orkade gå upp. En och annan tår rann ner från min kind i skolan.
När jag satt där märkte jag hur folk tittade, som om jag var någon farlig person. Jag fattar inte varför folk är rädda(?) för oss som gråter. Jag förstår att dem som inte mår som jag och många andra gör har svårt att förstå, dem flyr från oss depprimerade. Eller det kanske dem inte gör men det känns så i alla fall. Ibland tänker jag att folk inte orkar bry sig, dem mår inte dåligt så då behöver dem inte bry sig. Dem är lata, rädda, dem förstår inte.
Ni säger att ni förstår, men ni förstår ingenting.
Peace & love
