" Den man älskar mest han dör"

Då börjar vi med mamma! En person som jag lovade mig själv att aldrig bli som, tyvär är det lätt att säga och svårare att genomföra. Trots våra eviga bråk och slagsmål är hon MIN mamma och hon har lärt mig mycket. Vi har haft det både bra och dåligt, skrattat och gråtit and so on. Sen jag var liten har jag fått jobba hemma för att förtjäna en tjugolapp så jag kunde gå till godisnissen på helgen och köpa mig lite godis. Om jag kunde köpa mycket? Ja vad tror ni? Men även det lilla man fick var man oerhört tacksam över. För jag var ingen bortskämd unge som fick allt jag pekade på och pågrund av att jag varje dag möttes av just sådana ungar så undrade jag varför min mamma inte gav mig allt? Oj vad jag är glad att hon gjorde så, jag har förstått att allt inte serveras på ett silverfat. Det man vill ha ska man jobba hårt för att få och först när man har gjort det så kan man se det som en "belöning" för hårt arbetet.  Nu när jag börjar närma mig 19 så fattar jag varför hon gjorde som hon gjorde. Nu när jag sitter här skriver så kommer jag ihåg alla de gånger hon fått köra till stallet för att jag lyckats låsa in dem i bilen, hon har inte varit glad men hon har gjort det. Och jag är förbannat tacksam! Tack mamma du är bäst trots att vi kan bråka och att du ibland är fruktansvärt jävla jobbig♥

Och pappa nu då. Han köpte 2 av mina absoluta bästa hästar och mer än så finns det väl inte att säga. Eller jo men inget som skulle uppskattas så jag anser att det är bättre att vara tyst. Kanske någon dag när jag är vuxen och vågar säga vad jag tycker och tänker om min familj så kanske kanske jag skriver ett inlägg om min käre far. Men tills dess tiger jag. Och för att fint avsluta så tackar jag honom mer eller mindre endast för att han köpte Pinzano & Sunray Shadow! Ingen bild får ni heller, jag tror han vill vara annonym!